...vad som hänt med Mr Cs finger.
Ja...ska jag berätta eller?
Detta hände för länge, länge sedan, i vår ungdomsdagars glans.
Jag var väl sisådär en 16 år och Mr C 18-19 år. Nykära som aldrig förr.
Helt plötsligt blev jag jättedålig, mådde pyton och hade magsmärtor. Tjurig som jag var/är så dröjde det länge innan jag åkte in till sjukhuset.
Det kunde ju gå över...
Men till slut så övertog smärtorna så jag var bara tvungen att åka in: blindtarmsinflammation!
Jag opererades och Mr C kom på besök dagen efter men eftersom jag gärna sover så mycket jag kan och närhelst jag får tillfälle så var han mest till besvär, trots nykära och allt, så föredrog jag att sova!
När jag väl kom hem från operationen så var det såååå synd om mej. Alla tyckte verkligen så synd om mej, nyopererad och att jag hade så ont.
Det var meningen att Mr C skulle komma till mej på kvällen. Men han kom aldrig.
Min irritation växte allt mer och mer!
Var f'*n höll han hus?!
Det var ju såååå synd om mej! Där låg jag i smärtor och plågor.
Varför kom han aldrig?
Jag ringde och ringde men inget svar.
Och nu ska du veta att mobiltelefonen var inte uppfunnen på den tiden!
Efter en lång kväll och väntan så ringde han till slut upp mej.
-Varför kom du inte? frågade jag lite irriterad.
- Nja...jag har varit på sjukhuset...svarade han.
- Ja men du vet ju att jag kommit hem! svarade jag ännu mer irriterad.
- Ja...men jag har gjort illa mej...
- Jaha?! Kan du inte komma hit då?
- Jo...det kan jag väl....svarade han lite långdraget.
Han kom, med ett stort paket om handen. han hade klämt sönder långfingret på jobbet. Det fick kapas efter översta leden...
Jaha ja...nu var det
ingen som tyckte att en simpel blindtarmsopererad gnällfia var något att tycka synd om.