1. Med små, små signaler kan man få hunden att göra som man vill.
Eller: 2. Hon gör precis som hon vill, den bortskämda hunden.
Eller: 3. Om man fjäskar för husse så KANSKE jag får en ostkrok.
Ja, jag kunde inte bestämma rubriken så det fick bli flera...
För att förstå detta inlägg måste du ha lite bakgrundshistoria.
Kiara är MIN hund. Bara min hund. Husse duger inte alls. Jo, när han ensam tar promenaderna så följer hon glatt och villigt med honom men om vi går båda två så tvärvägrar hon att gå med honom.
Han kan inte ens ta hennes koppel för att gå några steg om jag är med för då sätter sig Kiara med ryggen mot husse, lägger i handbromsen och väder upp mot mej och blundar, knorrar med öronen och visar bestämt att hon minsann inte tänker gå en meter utan SIN matte. (Rubrik # 2?)
När vi går och lägger oss på kvällen brukar husse alltid gå till sängs före mej och hundarna, Kiara väntar alltid in mej innan det blir sängdags. (JA! Hon ligger i sängen! Rubrik # 2?)
Jag sa att husse inte duger alls förutom när han tar egen promenad men nu ljög jag; han duger gott att fjäska för när han äter ostkrokar också (Rubrik # 3?):
Tilläggas bör är att det aldrig skulle falla henne in att ta en ostkrok från munnen eller tjuva någon från skålen.
Lite hyfs har hon allt, min lilla "Sockerpulla".
Som du kan se så talar husse med små, små signaler, t.ex rynkar näsan, fnyser och Kiara svarar med samma mynt med viftande svans och massa kärlek. Eller är det ren och skär fjäsk? (Rubrik # 1, 2 och 3?)
.jpg)
