Blir jag trött så blir jag trött och DÅ somnar jag...
...är starkare och viktigare än man tror.
Jag och mina syskon växte upp med vår farmor och farfar i samma hus som vi bodde i, tillsammans med våra föräldrar. Vi barn var aldrig ensamma eller placerade i barnomsorg under vår uppväxt. Det fanns alltid någon hemma. Var inte mamma hemma (vilket hon nästan alltid var) så fanns farmor där tillhands. (karlarna jobbade dagtid...)
Mitt varmaste minne från min barndom är, att när jag kom hem från skolan, så öppnade jag ytterdörren och ropade: -
Hallå?! Jag är hemma nu....
Det var så skönt att höra ett
HEJ eller
OK när man kom hem. Och följdfrågan var alltid:
-Är du hungrig?
Det var inte alltid jag ville ha sällskap eller var hungrig men bara vetskapen att
NÅGON var hemma var så härligt! Jag kunde stänga in mej på mitt rum om jag ville men att bara
VETA att någon var hemma var grunden till all trygghet.
Min farmor...hon kunde laga mat hon! Hon var ingen direkt gourmetkock men hon lagade alltid mat så det fanns till alla och det spelade ingen roll på vilken tidpunkt på dygnet man blev hungrig. Sen gillade hon att ta sig en tupplur mitt på dagen...
Jag har nog ärvt mycket från henne, på gott och ont.
Jag är ingen gourmetkock men gillar att laga mat till många, gillar att ta mej en tupplur mitt på dagen (när det finns tillfälle) MEN min farmor var nog lite mer fin i kanten.
Minns en gång, när hon hade besök, och hon kände att ögonlocken blev tunga. Då sträckte hon på sig och hon sa lite försynt:
-Håhåja ja jänter...Hade je inte haft främmerne nu så hade je gått å lagt mä! (Gäspande sade hon: hade jag inte haft besök nu så hade jag legat i sängen och sovit gott)
Fast å andra sidan är vi kanske inte så lika, jag och farmor för jag struntar fullkomligt i om och när jag har besök. För om jag nu blir trött så somnar jag var som helst, när som helst och
HUR som helst...