Som du vet finns det två sidor på en medalj.
Eller för dej som känner mej och
syster; två versioner i en och samma berättelse!
För att du ska vara insatt i mitt inlägg idag, MIN
sanningsenliga version, så bör du nog läsa
systerns sk. version först...
Och nu
syster, om du får besöksrekord idag, så är det
MEJ du ska tacka! ;)
(för att
understryka det hela så ska du veta att vi har en väldigt kärleksfull och nära relation. Det är bara det att vi
älskar att ha rätt, båda två! Och att
munhuggas, det tillhör vår syskonkärlek!)
Sommaren 2007 var vi bjudna på ett bröllop någonstans i Norrtälje (en resa på ca. 6,5 timme). Vår lillebror skulle äntligen, gifta sig och hade funnit kärleken i sitt liv.
Vi hade mycket att förbereda; 3/5 av familjen P. skulle nämligen vidare, efter bröllopet, på en fotbollscup till Holland.
Vi var startklara och gav oss iväg kvällen innan, i god tid. (men fatta vilken packning det var!)
Men bara för att de andra skulle vidare iväg och jag skulle bila hem ensam (ja, ja, jag skulle ha med mej min
syster hem men vem skulle vilja ha henne som chaufför?!) så ville jag bums ha
min bil på vägen ner (den kunde jag köra i sömnen om så vore!)....vilket skulle visa sig senare, inte var ett bra beslut!
När vi kom till Kramfors, dryga restimmen, så tittade plötsligt min man i backspegeln och utropade:
-Men vad f*n!!??
-Va???? klämde jag fram.
Han stannade vid första bästa P-plats. Det rök blårök från bilen. Vi kunde inte köra en enda meter till.
Vad skulle vi göra?!
Ringa en vän?
HA! Det var lördagkväll och vilka av våra vänner "hade körkort" då??!!
Efter många påringningar så hittade vi en väns sambos son (JA, jag sa ju att det var lördag!) som kunde hämta oss...
Vi fick vänta i dryga timmen innan han dök upp. Sen var det bara att packa om alla väskor i hans bil, vända om, resa hem igen, lämna bilen, ringa en bärgningsbil, ringa till släkten, som vid den tiden redan var framme i Uppsala. Berätta vad som hänt och jag kan tala om för dej att resan hem inte var någon nöjesresa!
Men efter en
god natts sömn så var vi på väg igen!
Fast då med min mans bil (där jag knappt hittar blinkers spaken), som jag då senare skulle köra hem, alldelens ensammen!
Vi kom fram till bröllopet, 20 min. innan de skulle vigas! (god marginal!) De vigdes och vigseln var helt fantastiskt underbart vackert! (det kunde jag uppskatta lite senare, när jag hade landat!)
Dagen efter skulle jag alltså bila hem och hämta upp
syster och hennes döttrar i Uppsala.
Men först skulle jag lämna av 3/5 av familjen på Arlanda. Det enda jag skulle ha koll på var vägskyltarna:
-
Kör bara efter skyltarna, hade min man uppmanat mej.
-
Uppsala-Sundsvall!
Jamen, hur svår kunde det vara?!
Jag körde; Uppsala-Sundsvall. Uppsala-Sundsvall. Det var ju enkelt!
Det gick ju jättebra....tills det blev en T-vägs-korsning!!!!
Där stod det:
Uppsala-höger. Sundsvall-vänster!!!!
Panik uppstod!
Bilkö bakom! (hur länge hade det bildats kö bakom mej....?!)
Ett snabbt beslut: jag skulle till Uppsala och hämta upp syster! ( Vid nån "
GåsAnders" !!??)
Blinkade höger och började köra mot Uppsala....Jag körde och körde....och körde....på
motorväg! Där kunde man ju inte stanna och vända om! Körde lite till....lite längre fram så kunde jag svänga av!
*pust*
Ringde
syster och berättade att de hade dragit om vägen så att det var väldigt svårt att hitta rätt. Men jag guidade dem med mitt
förvirrade förvånansvärda lokalsinne.
Vi fann varandra (genom min fina detaljerade guidning) ganska så snart och sen var det bara att köra tillbaka till E4 och köra raka vägen mot Sundsvall-Örnsköldsvik!
Jag var verkligen jättenöjd med min insats! Tänk att jag körde alldelens själv, från Arlanda, fann Uppsala, hittade rätt på min
syster och hennes döttrar och rätt ut på E4:an igen och hittade hem, utan det minsta problem...!
Vem behöver karlar eller GPS när min
syster och jag ska ut på äventyr?! Nää...vi reder oss så bra, alldelens själva. Tur är väl att min
syster har en sån trygg och lugn storasyster som jag! Och som hittar överallt! ;)
Hem ljuva hem!!