Som sagt, jag har inte bara chillat i påsk...

...mycket slit blev det också.

Sonen och Mr C sågade och spikade upp golv/fönsterlister, satte upp krokar och handtag. Sonahustrun målade fönsterbrädor. Väggar blev tapetserade mm.

Ena dottern slipade trappen som går upp till loftet. Den skulle målas. Först ett varv med grundfärg och sen två varv med täckande färg.
Fatta hur många sidor en trapp har! (Ska tilläggas att andra dottern varit en stor tillgång och jobbat fruktansvärt mycket innan jag satte min fot i stugan)

När vi var på sista varvet av täckfärgen och det återstod ett trappsteg var jag nästan på väg att kasta in handduken. SÅ less jag var på att måla.
Men vi hade en fin arbetsplats iaf.

Målningen av trappen skedde uppe på loftet. Dels för att slippa färg på det nylagda golvet och mest för att slippa hundhår i färgen. 

Men sen var det ju det där att jag är lite höjdrädd...

Är man i fjälls så MÅSTE man ju bara upp på fjället med skotern, inte bara jobba. Och det gjorde vi. 

Nu är jag inte bara höjdrädd, jag är även åk/fart rädd också. Men ska man få till några fina bilder så släpper man på alla rädslor. Nästan...

Upp på skotern, med en förare som gillar fart. Så skotern är ju liksom anpassad mer till speed åkning än till glidaråkning. Ingen vidare "damsadel" om jag säger så. 

Det gällde att hålla sig fast med näbbar och klor. 

Jag kilade i hälarna, nöp fast knäna i Mr Cs höfter, tjurhöll mej med händerna i Mr Cs jacka. (kan hända att jag nöp fast i hans midja...) medans jag försökte att hålla min rumpa, någotsånär, på dynan.

Efter en 40 minuters åktur så stannade vi för att njuta av utsikten. Jag var sjöblöt i svett men visst är det vackert.

Rödblossiga kinder. Men inte av kyla. Jag höll på att svettas ihjäl! Bakom mej kalfjället, dit vi skulle upp.

Färden fortsatte upp för kalfjället. Mr C drog gasen i botten och jag hade fullt sjå att hålla min rumpa på plats och skrek och slog honom i ryggen:

-Varför måste du gasa så?! Dämpa farten!!!!! (kan hända att jag kallade honom något fult namn också...)

Mr C: - Vi måste ju ta oss upp!

Väl uppe var det så vackert. På darrande ben, sjöblöt i svett, stod jag och försökte njuta av utsikten. 

Sen var det bara hemvägen, utför, som återstod...

När jag väl insåg vilken djävulsk lutning det var så skrek jag:

- Ska vi nerför DÄR?! Aldrig i livet!!! Jag går!!!!

Men du ska inte tro att Mr C lyssnade...Nä, han körde glatt vidare. Det var så brant, att trots att jag satt bak på skotern och är betydligt kortare, så såg jag lätt över hans hjälm.

Det var bara att tjudra sig fast, blunda och följa med.

Väl hemma så skulle jag kliva av skotern men jag kunde inte röra mina ben! Jag fick ta till med handkraft för att lyfta över benen över dynan. När jag väl kom av så bar inte mina ben mej, de vek sig av total utmattning.

Mr C skrattade och frågade om han skulle bära in mej och jag svarade JA! Men han försvann in i stugan. Där stod jag på knäna, sjöblöt i svett, hängandes över skotern, kunde inte ta mej fram. Jag kravlade mej in i stugan där jag slet av mej kläderna, kröp ut på altanen, i långkalsonger och linne. Satte mej i solen och skrek:

-Ge mej en öl!!!! Jag dör!!!!

Om det var värt det?

Tja, avgör själv:

Jo, så här tre dagar efteråt, när den värsta träningsvärken lagt sig, så kan jag nog säga att det var det värt.