Nu avslöjar jag...

Själevads kyrka.(gjord av min farfar)

Bilden har jag snott av syrran, utan att ens fråga. Men hon är den enda som känner till denna story så jag tycker att hon kan bjuda på den.

...vad som hände den där dagen på kyrkogården.

Eller törs jag verkligen det?
Ja, ja, vi får väl se om jag BLIR klassad som en toka eller inte.

Som jag berättade förut så hade jag massor med sanndrömmar förut. Det var som mest när barnen var små.
På senare tid har det varit mer sparsamt med dem. Jag vet inte vad detta kan beror på men jag har en tes...

Det finns två episoder som jag verkligen upplevt något jag inte kan förklara varav en ska jag försöka att återberätta nu:

Barnen var små. Och som småbarnsförälder så är man konstant trött men ska ändå på något vis hinna med allt. Vi höll på att fixa hemma men jag bara tvungen att åka iväg.
Detta utspelade sig i september månad, det var höstig och disigt ute men jag hade bestämt mej för att besöka min farmors grav, där även en av mina kusiner ligger, i samma grav som farmor. (han dog som spädbarn)
Vi kom fram till kyrkogården, parkerade bilen och klev ut.
Som jag berättade var det disigt, inte dimmigt. Jag tycktes höra röster eller rättare sagt en massa mummel men jag tänkte att det var väl fler som besökte sina näras gravar. Men några personer såg jag inte, det kunde ju bero på diset.
Vi gick vidare på vägen och ju längre in på kyrkogården vi gick, ju fler röster eller mummel hörde jag. Eller hörde...det gjorde jag inte direkt utan det var mer som om jag hörde det inom mej. I mitt huvud.
Jag kan likna det med att man sitter i en stor grupp och alla talar i mun på varann. Man hör inga ord men men hör att det är prat. Eller som när man får in flera kanaler på radion. Det pratas och talas men man kan inte urskilja några ord.
Fortfarande så såg jag inga fler som var där.
Jag blev inte alls rädd men mäkta irriterad.
Till slut blev jag så irriterad så jag sa, ganska högt:
-Nä, nu får ni banne mej sluta! Jag har annat för mej än att lyssna på ert surr.
Vill ni något så säg det klart och tydligt, jag vill inte höra en massa mummel!

Sen den dagen så har jag inte upplevt något underligt. Jag har inte besökt farmors grav sedan dess. Och jag sanndrömmer inte alls lika ofta.

Min tes är att man är extra känslig och öppen vid vissa perioder i ens liv eller så stängde jag igen "dörrarna" när jag snoppade av dem.

Ja, nu har jag berättat, toka eller ej, men det var det jag upplevde den dagen.