I söndags var i alltså på utställning i Piteå, SKK int.
Men det var så här nära *måttar en millimeter mellan tummen och pekfingret* att det inte skulle bli av.
På lördagen hade jag bestämt mej för att inte åka. Jag tyckte att Diva såg lite risig ut i pälsen och med tanke på alla släta Ex hon fått i sommar så kändes det inte att det var någon idé att åka så pass långt för att få "bara" ett Ex till.
Men jag har den envisaste vän/uppfödare som någonsin finns; hon tyckte att jag skulle bada och fixa till Diva innan jag bestämde mej. Men jag hävdade att hon fällde och inte var vidare i trim.
Ska jag vara helt ärlig så hade jag drabbats av den elaka åkomman semersterlatmasken...
Men min vän/uppfödare är ingen man lyckas övertala i första hand så jag badade och fixade till Diva och blev övertalad om att åka.
På söndagsmorgon klev jag upp 03.50 och vi startade vår färd: mot Piteå.
Varje gång undrar jag HUR i hela friden man kan utsätta sig för detta!
Det var en massa fina tikar anmälda, alla med ägare som strävade efter att vinna.
Vi gick in i Öppenklass där vi fick Ex med CK.
In i Btkl där vi blev placerad 1 Btkl. Fick Cert och CACIB!
Då fick jag tunnelseende och trodde jag skulle svimma.
Sedan återstod det "bara" BIR och BIM....jag sneglade på domaren när vi sprang, bara för att få en liten hint om hur han höll rosetterna. Med ens hade jag totalt glömt bort vilken rosett som motsvarade BIR och BIM!
Fatta hur nervös jag var!!!
Jag såg i ögonvrån att han höll fram den gul/röda rosetten mot mej...
VI VANN!
Vilken tur att vi åkte och vilken tur att jag har en envis vän/uppfödare och vilken tur att inte semseterlatmasken fick bestämma!
