Sidor

söndag 19 oktober 2014

Jag bjuder gärna på mat...

...men snyltgäster har jag inget över för.

En morgon skulle jag servera hundarna mat och en av fodersäckarna står ute på den inglasade altanen, bara av utrymmes skäl.
Du som känner mej vet hur jag är på morgonen.... supertrött, ser inget, hör inget och är allmänt okontaktbar.

Laddade tre av matskålarna med hundfodret som förvaras i köket, gick ut på altanen stoppade ner handen i fodersäcken som stod där, och tyckte mej känna en liten luden sak som nuddade min hand men jag reagerade knappt.
Men på kvällen när kvällsmaten skulle serveras så var jag tvungen att titta ner i säcken INNAN jag stoppade ner min hand igen... och där, DÄR låg en liten, liten mus och tryckte.


Jag har inget emot möss men hen hade snyltat på maten!
DET gillas inte.


Behöver jag säga att snyltgästen inte fick en ny middagsinbjudan?!



lördag 18 oktober 2014

Tårarna rinner...

...alltid på mej när jag hackar lök!

Jag har provat alla tips som finns. Allt från cyklop, tändsticka i munnen till att ha rinnande kallt vatten (inte alla tips på samma gång)  när jag hackar lök men inget har riktigt hjälp men nu har jag testat ett nytt knep:

1. Lägg löken med roten upp.

2. Skär ur roten som en upp-och-ner-vänd-kon-form.

3. Nu är löken redo att bli hackad eller skuren.

4. Och ta mej tusan! Det funkade! 

Jag fixade att skala, skära två lökar, laga middag och äta den UTAN att gråta. Om det nu var tipset eller att "tron kan försätta berg" eller bara för att få till ett blogginlägg, låter jag vara osagt... 










fredag 17 oktober 2014

Äntligen...

...FREDAG!!!

Och vi slänger väl oss på fredagsfräckisen på stört?

Bananerna på bilden har inget med texten att göra.


Det var en nunna som påstod att hon kissade frimärken och berättade det för sin väninna.
– Nää, sa väninnan, det är ju omöjligt.
– Joo då, jag är alldeles säker.
– Njaa….men då får du väl gå till läkaren då, sa väninnan.
Så nunnan gick till läkaren dagen efter. Och hon berättade då samma sak för läkaren.
– Du ser doktorn, det är så att jag kissar frimärken.
– Nej, men det är ju omöjligt, sa läkaren.
– Nää men det är sant doktorn.
– Jaha…ja , men då får du gå och ta ett kissprov här då.
Nunnan gick iväg och kissade i sin lilla burk, och var snabbt tillbaka.
– Titta här doktorn, vad var det jag sa?!  Där är frimärket.
Doktorn tog burken och tittade efter.
– Nää, sa doktorn, det där är ju inget frimärke det är ju ett Chiquita märke...


♫ ♫ ♫♪♫ Nu blir det fredagsmys ♫ ♫ ♫♪♫

torsdag 16 oktober 2014

"Dominoeffekt"...

...eller "Hur lätt man blir hemmablind" eller "Köphysterin slog till".
Jag kunde inte riktigt bestämma mej för dagens rubrik men alla tre passar.

Det började med att jag ville ha en ny lampa i "hundrummet" så här i hösttider. Det är nästan lite mysigt när man får tända lamporna vid 17-tiden.
Jag åkte till en affär, som har det mesta, och snubblade över en lampfot för 39.90 och en lampskärm för 39.90. Alltså; jag fick en helt ny lampa för under 80:-!

Ny vit, fräsch lampa i hundrummet.

Sen gick jag in i köket och skulle tända lamporna i fönstren....
Men hur i hela fridens namn har jag kunnat haft dessa lampor i alla dessa år och inte sett hur de sett ut?!

Lamporna i köksfönstren...

De var gula, fula, fnasiga och helt vidriga! Men att jag inte sett detta tidigare!



Efter en andra sväng till affären, som har det mesta, så har jag nu tre vita, fräscha lampor även i köksfönstren. Men då ska tilläggas att jag bara köpte till nya lampskärmar. Jag behöll de "gamla" lampfötterna. 
Nån måtta på köphysterin får det väl ändå vara...



tisdag 14 oktober 2014

Det här med avel och arvsanlag...

Blir jag trött så blir jag trött och DÅ somnar jag...



...är starkare och viktigare än man tror.

Jag och mina syskon växte upp med vår farmor och farfar i samma hus som vi bodde i, tillsammans med våra föräldrar. Vi barn var aldrig ensamma eller placerade i barnomsorg under vår uppväxt. Det fanns alltid någon hemma. Var inte mamma hemma (vilket hon nästan alltid var) så fanns farmor där tillhands. (karlarna jobbade dagtid...)

Mitt varmaste minne från min barndom är, att när jag kom hem från skolan, så öppnade jag ytterdörren och ropade: -Hallå?! Jag är hemma nu....
Det var så skönt att höra ett HEJ eller OK när man kom hem. Och följdfrågan var alltid: -Är du hungrig?

Det var inte alltid jag ville ha sällskap eller var hungrig men bara vetskapen att NÅGON var hemma var så härligt! Jag kunde stänga in mej på mitt rum om jag ville men att bara VETA att någon var hemma var grunden till all trygghet.

Min farmor...hon kunde laga mat hon! Hon var ingen direkt gourmetkock men hon lagade alltid mat så det fanns till alla och det spelade ingen roll på vilken tidpunkt på dygnet man blev hungrig. Sen gillade hon att ta sig en tupplur mitt på dagen...
Jag har nog ärvt mycket från henne, på gott och ont.

Jag är ingen gourmetkock men gillar att laga mat till många, gillar att ta mej en tupplur mitt på dagen (när det finns tillfälle) MEN min farmor var nog lite mer fin i kanten.

Minns en gång, när hon hade besök, och hon kände att ögonlocken blev tunga. Då sträckte hon på sig och hon sa lite försynt:
-Håhåja ja jänter...Hade je inte haft främmerne nu så hade je gått å lagt mä! (Gäspande sade hon: hade jag inte haft besök nu så hade jag legat i sängen och sovit gott)

Fast å andra sidan är vi kanske inte så lika, jag och farmor för jag struntar fullkomligt i om och när jag har besök. För om jag nu blir trött så somnar jag var som helst, när som helst och HUR som helst...






måndag 13 oktober 2014

En liten måndagsfundering...



..som jag har är:
Hur kommer det sig, att vissa morgnar, när man vaknar, så vet man inte alltid vart man har alla sina kroppsdelar. Och speciellt inte på en måndagsmorgon...



söndag 12 oktober 2014

Det ljuva 80-talet...

...hade SÅ mycket underbart att erbjuda: härlig musik, ett klädmode som jag kände till och kände mej bekväm i, permanentat hår med spretlugg som innehöll 2 liter hårspray, axelvaddar och benvärmare men framför allt alla matrecept som fanns då. T.ex. Chili Corn Carne, Räkcocktail, kassler med ost och ananas, ugnsgratinerad falukorv men framför allt den legendariska Flygande Jacob.

Just Flygande Jacob är en maträtt som jag kan bli så sugen på. Så härom dagen var jag bara tvungen att göra den.

En grillad kyckling pillades isär...

Två paket bacon stektes...

Vispade 5 dl grädde, tillsatte 2 dl Chili sås...

Skalade och skar tre bananer i skivor...

Lade dessa bananer, strödde på Italiensk salladskrydda och jordnötter över den pillade kycklingen.
Hällde över grädd/chilisåsblandningen . 
Gratinerade i 200 grader i ugnen i ca 20 min, medans riset kokade. Och vips! Så blev det en 80-tals-nostalgi-middag.


Men det finns ett dilemma med denna maträtt; jag kan inte med bananer!!!!
Så vidrigt! Det luktar vidrig och är slemmiga och de där "trådarna" som blir när man skalar...! Men det konstiga är att jag gillar smaken.
Och utan bananer blir det ingen Flygande Jacob...
Sen så kom jag på att det finns visst nånting jag kan stoppa i den bruna soptunnan....

"Inget gott som inte har något ont med sig"

Eller var det tvärtom?