Nu är jag ingen vän av "koppelpromenader".
Det jag uppskattar mest är att få gå med mina hundar i skogen, inte möta en människa, alldelens ensam i naturen!!! Men ibland måste man t.o.m trotsa sig själv. Imorse när jag vaknade kände jag inte alls för att gå i skogen...vet ej varför...men bestämde mej för att gå en koppelpromenad. Tog mina hundar och traskade iväg.
Jag hade en inre bild av hur det skulle se ut: tre golden,(en hane på 40 kilo & två tikar på dryga 30 kilo) strosande på min vänstra sida, i löst hängande välinsmorda läderkoppel. Om jag säger så här: den bilden överresstämnde inte alls den första kilometern , innan alla hade kissat och gjort ifrån sig...(ni som känner mej vet att jag har svårt med rep o.dy. trasslar in mej i det mesta och tänk då er mej med TRE koppel att hålla reda på!!!) Tur att det var tidig på morgonen så det fanns inte så många människor ute som kunde beskåda kaoset!
Men hur det än var så kände jag att vi kom in i en härlig, fridfull lunk. Vi gick som i samma "såpbubbla" hundarna och jag. Nu stämde min inre bild på pricken med verkligheten! Var var alla människor nu? Nu kunde de minsann få se oss! Jag tror nog att alla stod vid sina köksfönster och tittade ut och tänkte:"Åh, vilka fina hundar!!!" För om jag lyssnade noga så tyckte jag att jag hörde ett svagt sus av beundran när jag passerade husen...(eller var det ett önsketänkande...) Där gick jag med mina 100 kilo hundar, strosande på min vänstra sida, i löst hängande välinsmorda läderkoppel. Då kände jag : ÅH VILKEN LYCKA ATT FÅ VARA HUNDÄGARE TILL DESSA UNDERBARA HUNDAR......
Det jag uppskattar mest är att få gå med mina hundar i skogen, inte möta en människa, alldelens ensam i naturen!!! Men ibland måste man t.o.m trotsa sig själv. Imorse när jag vaknade kände jag inte alls för att gå i skogen...vet ej varför...men bestämde mej för att gå en koppelpromenad. Tog mina hundar och traskade iväg.
Jag hade en inre bild av hur det skulle se ut: tre golden,(en hane på 40 kilo & två tikar på dryga 30 kilo) strosande på min vänstra sida, i löst hängande välinsmorda läderkoppel. Om jag säger så här: den bilden överresstämnde inte alls den första kilometern , innan alla hade kissat och gjort ifrån sig...(ni som känner mej vet att jag har svårt med rep o.dy. trasslar in mej i det mesta och tänk då er mej med TRE koppel att hålla reda på!!!) Tur att det var tidig på morgonen så det fanns inte så många människor ute som kunde beskåda kaoset!
Men hur det än var så kände jag att vi kom in i en härlig, fridfull lunk. Vi gick som i samma "såpbubbla" hundarna och jag. Nu stämde min inre bild på pricken med verkligheten! Var var alla människor nu? Nu kunde de minsann få se oss! Jag tror nog att alla stod vid sina köksfönster och tittade ut och tänkte:"Åh, vilka fina hundar!!!" För om jag lyssnade noga så tyckte jag att jag hörde ett svagt sus av beundran när jag passerade husen...(eller var det ett önsketänkande...) Där gick jag med mina 100 kilo hundar, strosande på min vänstra sida, i löst hängande välinsmorda läderkoppel. Då kände jag : ÅH VILKEN LYCKA ATT FÅ VARA HUNDÄGARE TILL DESSA UNDERBARA HUNDAR......
5 kommentarer:
ja du har väldigt fia hundar det ska du vara stolt över.Fina flirtiga ögon har du också.
För att inte tala om din syster. Hur fin är inte hon???
Vem fan har sagt att man ska gå med dem i koppel?
Den ngt kontroversiella kommentaren kommer av att jag LO utnyttjar Sus P´s dator.
Hihi. Känner igen allt du skrev om promenaden. Nu längtar jag tills min Zelda kommer hem igen så att jag får lite trassel. Känns lite futtigt nu med bara ett koppel ;)
Skicka en kommentar