...bara att rycka upp sig och komma igen!
Du kanske undrar vad det var för tråkigt besked som jag fick i förra helgen.
Som du vet så betyder hundarna
nästan allt för mej.
Jag väntade i fem år på just en viss, speciell valp med den rätta kombinationen. Det tog tid innan just den hanen och tiken blev parad men det var det värt att vänta på. För i den kullen fanns den valp som jag visste skulle bli min!
Ibland så har man en känsla av att allt bara stämmer. Du vet, som ett recept man läser och känner i huvudet (eller är det i maggropen) att
den maträtten kommer att smaka bra! Och det gjorde det och gör fortfarande med den hunden.
Kiara har alltid varit den hund som jag velat ta valpar på. Hon har allt en Golden ska ha:
perfekt lynne, vacker, lättlärd, trevlig och ibland så hittar hon på lite egna påhitt men det är bara sunt, då vet man att hon kan tänka själv.
Hon går ihop med alla hundar oavsett ras ålder och kön, friröntgade höfter och armbågar och fri på ögonen har hon varit fram tills nu...jag var och ögonlyste henne förra helgen och då upptäcktes det att hon utvecklat katarakt, partiell cortex bakre, lindrig. Ärftlig. Ja, just det: ärftligt! Så nu kan och får jag inte ta fler valpkullar på henne. Vilken lycka att vi fick en kull våren 2011!
Har jag en tanke att placera om henne? NEJ! Absolut inte!!
Om jag är besviken? JA!
Om jag är ledsen? JA!
Om jag är bitter? JA!
Jag går och tänker på alla hundar som finns där ute som är friröntgade och är fria på ögon, som aldrig visas på utställning, aldrig går i avel eller tränas. De bara finns där, friska men till vilken nytta, när
MIN har en defekt.
Missförstå mej rätt: jag är naturligtvis glad att så många Golden är friska men just nu kan jag inte annat än få känna så här.
Men som sagt, livet går vidare!
Så nu vet du vad som hände.
