tisdag 14 oktober 2014

Det här med avel och arvsanlag...

Blir jag trött så blir jag trött och DÅ somnar jag...



...är starkare och viktigare än man tror.

Jag och mina syskon växte upp med vår farmor och farfar i samma hus som vi bodde i, tillsammans med våra föräldrar. Vi barn var aldrig ensamma eller placerade i barnomsorg under vår uppväxt. Det fanns alltid någon hemma. Var inte mamma hemma (vilket hon nästan alltid var) så fanns farmor där tillhands. (karlarna jobbade dagtid...)

Mitt varmaste minne från min barndom är, att när jag kom hem från skolan, så öppnade jag ytterdörren och ropade: -Hallå?! Jag är hemma nu....
Det var så skönt att höra ett HEJ eller OK när man kom hem. Och följdfrågan var alltid: -Är du hungrig?

Det var inte alltid jag ville ha sällskap eller var hungrig men bara vetskapen att NÅGON var hemma var så härligt! Jag kunde stänga in mej på mitt rum om jag ville men att bara VETA att någon var hemma var grunden till all trygghet.

Min farmor...hon kunde laga mat hon! Hon var ingen direkt gourmetkock men hon lagade alltid mat så det fanns till alla och det spelade ingen roll på vilken tidpunkt på dygnet man blev hungrig. Sen gillade hon att ta sig en tupplur mitt på dagen...
Jag har nog ärvt mycket från henne, på gott och ont.

Jag är ingen gourmetkock men gillar att laga mat till många, gillar att ta mej en tupplur mitt på dagen (när det finns tillfälle) MEN min farmor var nog lite mer fin i kanten.

Minns en gång, när hon hade besök, och hon kände att ögonlocken blev tunga. Då sträckte hon på sig och hon sa lite försynt:
-Håhåja ja jänter...Hade je inte haft främmerne nu så hade je gått å lagt mä! (Gäspande sade hon: hade jag inte haft besök nu så hade jag legat i sängen och sovit gott)

Fast å andra sidan är vi kanske inte så lika, jag och farmor för jag struntar fullkomligt i om och när jag har besök. För om jag nu blir trött så somnar jag var som helst, när som helst och HUR som helst...






11 kommentarer:

Kenneth sa...

låter som ett bra minne o kroppen tar vad den behöver

Camilla sa...

♡♡♡♡♡♡♡
Älskade Farmor!

Ama de casa sa...

Vilken härlig uppväxt och fina, vackra minnen :-)

moi sa...

Inte utan att man avundas dig din uppväxt och miljön.
Kanske har jag också ärvt din farmors eftermiddagströtthet....
Men hos oss var det strängt förbjudet att vara trött före läggdags!'´
Idag är det bara jag, och lite Sigge, som bestämmer när och om jag ska sova :)
Kram

Rigmor sa...

Tror många idag avundas dej, ja inte bara det att du kan somna var och när som helst....utan närheten till dina närmaste! Jag är uppvuxen ungefär på samma sätt, förutom att jag aldrig fick se min farmor utan det bodde en hushållerska hos farfar på övervåningen. Men hon var som min farmor. Tror jag, har ju inget att jämföra med. Stor och frodig var hon, och snarka gjorde hon...minns att jag tyckte att det inte var speciellt kvinnligt...
kram kram

mariaikos sa...

En fin berättelse :)
Du är fin fast du sover ;)
Kram ♥

Freja sa...

Det låter så mysigt! Jag och mina syskon var nyckelbarn eftersom vår mamma jobbade, vilket inte var så vanligt där vi bodde.

fialia sa...

Härliga minnen, så gött o kunna sova på det viset.
ha de Fia

Susan sa...

Vilken härlig uppväxt och GOTT kärleksfullt minne.
Jag är säker på att tuppluren gått i arv. Vilket skönt arv!

Kraaam

Decdia sa...

Haha!
Enda gången jag kan somna närsomhelst och hur som helst är efter en jobbnatt. Alltid annars måste jag tillåta mig att somna, aldrig att jag råkar somna i soffan eller liknande. Rätt trist.

Soffie sa...

Å va fint du berättar, kramen till dej❤️